Att nästa hund skulle bli en american staffordshire terrier var klart för cirka 2 år sedan, då jag för första gången på riktigt stötte ihop med dessa fantastiska hundar. Det var på hundstallet i Stockholm som jag föll pladask för rasen och dess trevliga temperament och mysighet. Alla de ”amstaff blandningar” som fanns på hundstallet sommaren 2009 var så fascinerande mysiga, trots deras obehagliga och svåra liv innan de kom till hundstallet. Jag kunde inte motstå en enda gång att gå in till de pipiga/gnälliga amstaffarna, för när man kom in lugnade de ner sig och lade sig på en och bara myste hur länge som helst. Tanken som då kastades emot mig var att särskilt denna ras blir nog inte överröst med kärlek och omvårdnad på flera platser om i landet. De ska vara tufft att äga denna ras och de ska dessutom hanteras tufft med så lite respekt som möjligt. Dessa hundar som fanns på hundstallet har ägts och hanterats av mycket ovettiga människor.

- Ägare som binder sin hund i dragkroken på bilen och kör iväg.

- Ägare som lämnar sin hund utan tillsyn i veckor.

- Ägare som håller sina hundar bundna hemma. Ägare som använder sina hundar istället för vapen.

- Ägare som tränar upp sina hundar till att slåss med andra hundar och satsar pengar på dem.

- Ägare som själva klipper av öronen på sin hund.

- Ägare som föder upp massvis av valpar utan tankar på ålder, bakomliggande temperament, hudproblem och låter dessa växa upp i hemska miljöer där hundarna blir instängda mer eller mindre. De har ingen chans till miljöträning eller socialisering.

Dessa ägare ska inte förstöra rasen och göra så att den bli förbjuden. Förbjud dessa människor istället!

Amstaffen är en energisk gosegris som har mycket kraft och energi. Jag visste att jag ville ha något större och mer utmanande att jobba med, en riktig brukshund, men jag ville inte ha det som alla andra tränar med, Schäfer, kelpie, dobermann, malenois, rottweiler etc... Så därför föll valet ännu mer på amstaffen. En ras som inte är lika vanlig att träna lydnad och bruks med. Men gemensamt för dessa hundar är att de besitter stora resurser som kan bli till något riktigt bra. När jag gick på hundsportgymnasiet skrev jag även ett fördjupningsarbete om rasen och dess avel. Resultatet av detta var att jag fick kontakt med några uppfödare, samt lärde mig mer om rasen och hur jag själv en dag skulle välja rätt föräldrar och rätt individ.

Vintern/våren 2011 började drömmen om en egen amstaff bli sann. I mars fick den kennel jag tittat så mycket på valpar efter fina och sunda föräldrar. Detta var kennel Cezeta i Gällivare, där kennelinnehavaren är ordförande i amsaffklubben, vilket kändes mycket bra i mitt val av uppfödare. Det föddes 5 stycken bedårande valparna i färgerna rött och vitt efter föräldrarna Cuda´s Speedfighter och Great Vikings Sweet About Me. Två fantastiskt trevliga hundar. När valparna var 5,5 vecka gamla flög jag och min kära karl upp till Norrbotten för att kika och bestämma oss, eller rättare sagt jag skulle bestämma mig. Det visade sig att alla förutom en skulle ut på foder, så det fanns bara en liten knodd att välja på. Att det skulle bli en hane hade jag bestämt, men när vi satt där på golvet bland alla knoddar kände jag att om jag hade fått välja så hade det i alla fall blivit den hanen som var till salu. Alla hanarna var jämlika i temperamentet, ingen utmärkte sig mer än någon annan. Så det jag fastnade för var hans storlek och utseende. Söt som socker och mer därtill! Det kändes helt enkelt jättebra när jag tittade på honom. Så vid 8 veckor i maj 2011 fick jag hem honom. Han flögs ner till Arlanda där vi hämtade honom. Sedan dess har jag varit en mycket lyckligt lottad tjej med en härlig och livlig liten amstaff valp. Han tar mycket tid, energi och tålamod. Men han ger även kraft, energi och glädje till mig!

Vi har avslutat en valpkurs vid 4,5 månaders ålder. Till hösten börjar vi med vardagslydnad 1, miljöträningskurs och viltspårskurs. Vi kommer även delta på valpläger en helg hos klickerklok, samt en helgkurs i avslappning och koncentration som bygger på boken "Släpp kontrollen lös". Det kommer bli en härlig tid framöver och äntligen är jag igång och tränar hund igen, på riktigt! =)

   Hälsar på uppe i Gällivare på Cezeta All Included, "Simbaa".

I och med mitt lilla nyförvärv, Simbaa känner jag för att börja blogga. Främst om våran vardag och träning. Det känns bra att få skriva av sig sin träning och sina tankar ibland.  

Tänkte börja med en liten presentation av mig och Simbaa.  Mitt namn är Beatrice Bergqvist och är 21 år gammal. Har studerat tre år på hundsportgymnasiet. Är utbildad SBK Allmänlydndsinstruktör, freestyleinstruktör och håller även agilitykurser på brukshundklubben i Askersund vid behov. Den första hunden som kom in i mitt liv var en papillon hane, vid namn Spiros. Han var med mig på hundsportgymnasiet under alla tre åren, tränade lite av varje lydnad, freestyle, viltspår, men tävlade bara i agility. När han kommit upp i klass III upptäcktes en skada, som varit svår att få ordning på, det har idag utvecklats till diskbrock och han är pensionerad. Min andra papillon är en tik, vid namn Sienna. En mycket kelig tjej som trivs med tillvaron som sällskapsdam.   Min tredje hund är den efterlängtade American staffordshire terriern Cezeta All Included ”Simbaa” som ska ta mig in mer i lydnad, viltspår och bruksvärlden. Han är född den 9 mars 2011. En valp full med energi och påhitt. Jag har fått det jag ville, något att verkligen jobbe med! En närmare presentation av honom kommer senare och i alla kommande blogginlägg.